Varning, blodiga bilder!

Scrolla vidare om du inte gillar blodiga mc-skador. För det är vad du får här!

Idag parkerade vi motorcykeln som så många andra dagar utanför en restaurang. Bilen framför hade precis parkerat… men börjar plötsligt att backa sakta bakåt emot mig!

Eftersom jag precis skjutsat en kompis, har jag fortfarande fothållarna utfällda. Jag känner inte supermycket men hinner tänka tusen tankar när mc:n och mitt ben, glider in under bilen. Mina vänner sitter på sina mc’s på andra sidan gatan och står med uppspärrade ögon och munnar och bara skriker.

Chauffören i bilen, som sitter och TALAR I MOBILTELEFON, reagerade ändå ganska snabbt – som tur är – annars hade det kunnat sluta (jäkligt!) illa. Han, personal från restaurangen och andra samlas runt platsen.

– Det är lugnt, ingen fara, lovar jag alla. För det är så jag känner mig, helt kolugn. Min vän tittar ner mot mitt ben med uppspärrade ögon och väser:

– It is NOT ok. Do not look down.

Och vad gör man då? Jo, man tittar ner såklart! Och vad ser jag?

Ett hål i min fot, ända ner till benet och allt som jag numera vet ligger runt om. Lugnet håller i sig en stund och jag ber folk att hämta min man. Ambulansen kommer farande med sirener. Människor är chockade och far runt som yra höns. Min man kommer springande runt hörnet med en uppjagad syn (fast han själv har ett brutet revben, vilket är en helt annan historia!).

Inte konstigt att min man var skärrad – när en av våra gäster kommit instormande med min blodiga sko och skriker:

– Your wife… motorbike accident! On the road outside. A car has run over her.

Han visste ju inte i det läget om skon var det enda som fanns kvar av mig, eller hur illa det verkligen var!

Efter ett par minuter kommer chocken. Jag skakar och drar min hand över benet i ett upprepande mönster, som ett mantra, foten har börjat värka, svullna och ändra färg nu. Ambulanspersonalen tittar, skakar på huvudet och säger att jag måste till sjukhuset.

Mot Phuket hospital går färden. Och när vi glider in genom dörrarna är den första tanken: O’ herre min skapare! Vad är det här?!

Här måste man hamna i väntan på döden, hinner jag säga till mannen, innan en hårdhänt sköterska pekar mot en av britsarna i det stora, kala och öppna rummet.

Jag blir ombedd att ha benet utanför sängen på en hård, metallgrej där en annan sköterska omilt och ointresserat tvättar av runt såret. När min make frågar något, snäser den första av honom och undrar om han vill ta hand om mig själv istället! Någonstans där börjar jag känna mig tveksam till att någon på det här bygget antingen ska operera mig eller sätta det minsta nål och tråd i min kropp.

Vi ringer upp fantastiska SOS alarm international som på svenska guidar oss vidare. En taxi på 500 baht och 20 minuter senare blir vi varmt välkomna av leende personal på Bangkok Hospital i Phuket town. Jag blir inskriven, kollar av försäkringen, röntgas och sys med totalt 25 stygn medan min man (som drömt om att bli kirurg) fascinerat tittar på och talar konstant med den opererande, förtroendeingivande läkaren. Jag beordras antibiotika, får en stelkrampsspruta och ska byta lindning och salva varannan dag. Om 5 dagar är det återbesök – snälla, håll tummarna för noll komplikationer!

Från att vi åkte från olycksplatsen och till att vi var hemma tog allt som allt 4 timmar.

Bangkok hospital får 5 av 5 stjärnor i bemötande, kundservice, snabbhet, förtroende och skicklighet! 💫

Nu ligger jag ute i trädgården med benet i högläge. Främst för att jag inte kan ta mig någonstans faktiskt, ha, ha, ha…